Den här texten skrev min vän Ida till mig på sin blogg för ganska längesen. Jag hittade den bland en massa bilder som jag satt och kollade igenom precis nyss, och jag började gråta när jag läste den. Jag kan inte förklara varför, men en sån vänskap som jag har med Ida har jag inte haft med många. Hon är speciell för mig, och det kommer hon alltid att vara!


Hej Hanna my dearest.
Sätt på dig mjukisbrallorna, slå dig ner och andas ut efter denna långa tisdagshysteri och sätt på låten "Fire and rain"- Rigmor Gustafsson. Det här är en story om hur jag blev din vän och hur bra du är, vill att du ska veta att jag tycker om dig.

Det är rätt hysteriskt här i skolan, det vet du säkerligen om. Du sitter intill mig och kollar alla bloggar du bevakar via bloglovin', och ditt huvud vilar tungt i din ena hand. Med plast runt vristen och trötta ögon sitter du här intill mig och är min finaste Hanna. Pling plong i iPhonen. Du låter det va ett tag till.

Du ska veta att du är i mitt huvud rätt ofta. Så fort det händer något extra i mitt liv är du en av de första jag vill säga det till. Du är en skojsig tjej på ditt egna lilla vis och någon som du har jag inte haft förut.

Du är som ett sorts öl som man gillar allra bäst! Som Norrlands Guld för mig. Jag har en del andra sorter som jag kan dricka när det är partytime, men det är ändå Norrlands som jag väljer och alltid återkommer till.

Du är rätt bra, Hanna. Rätt grym faktiskt, och jag tror på dig när du säger nåt. Jag vet om att du alltid finns mig nära och jag tror på dig på så många sätt. På din kvinnliga styrka och stolthet. På din personliga tro och åsikter.

Du är som en vårblomma i gläntan nedanför vårt hus där jag alltid lekte när jag var liten. Sällsynt. Förtrollande. En sån man gärna tar med hem och tittar på. (För det är ju det jag brukar göra med dig.)

Du är som ett piano där varje tangent representerar dina olika sidor (menar inte att du är schizofren) och hur mångsidig du är.

Du är amazing, just the way you are.