Nu går jag och lägger mig med mitt Salonpas-plåster på. Jag är rädd för smärtan som finns bakom det. Jag är rädd för vad som kommer att strömma ut om man öppnar dörren. Det finns så otroligt mycket osagt som jag bär med mig, och jag kan väl medge att jag är rädd för konsekvenserna om jag faktiskt säger det som behövs sägas. 

 

I hela mitt liv så har jag varit den som har varit ärlig och aldrig rädd för att säga vad jag tycker. Jag är fortfarande den här personen när det kommer till allt, till allt förutom en sak. Mig själv! Jag är inte modig nog för att uttrycka mina känslor för att jag ska kunna släppa allt det här som har pågått i hela mitt liv. Idag fick jag nog, och det brast. Tårarna kom mitt på ett öppet torg i stan och det fanns ingen återvändo. Med stora steg banade jag mig min väg därifrån med min syster hack i häl. Hon vet, och kanske är hon den enda. 

 

Att gömma sig bakom något är hur enkelt som helst. Det gäller bara att vara upptagen. Just nu har jag mina jobb, och jag är där mer än vad jag borde. Innan det var det skolan, jag pluggade mer än vad jag kanske borde gjort. Allt för att slippa känna. 

 

Jag förstår om ni inte orkat läsa det här, och jag vet att ni inte förstår vad det handlar om och det är okej. För nu fick jag säga det här och det behövde jag idag efter två glas rödvin. 

 

Godnatt.