de senaste dagarna har jag gått och tänkt väldigt mycket på ett gammal sex and the city avsnitt. hela det avsnittet handlar om meningen - she can reach me, but I can never reach her. eller i alla fall något i den stilen. och jag har då också upptäckt att jag de senaste dagarna har levt exakt efter den meningen.

jag sitter och väntar på att någon ska höra av sig, för den kommer att göra det när den vill. jag har givit denne den makten. inte ställt något krav, för jag trodde inte att det skulle behövas. men nu så är det verkligen så att den kan få tag i mig när helst den vill, för jag svarar!, men jag kan aldrig få tag i den, för den väljer att inte svara. och visst har jag fått en anledning, att den inte har tid. men kul att veta känner jag då. när jag sitter och i stort sett väntar på att jag ska få ett samtal eller sms som ska göra att jag blir glad igen. men kommer det? nej.

men nu ska jag sluta vara tillgänglig. jag ska heller inte svara. jag ska köra på samma stil!
så kanske den märker hur det känns.